I september förra året slutade jag nästan att fungera. Jag ramlade in i den mörkaste stället jag varit på. Bara en gång tidigare har jag haft ett sånt kompakt inre mörker omkring mig. Man vet att man är där när man somnar gråtandes och vaknar av att fundera på vad det finns för någonting som gör det värt att leva ännu en dag. För Orken har flytt och likaså den lilla skvätt av livsenergi.
Kanske känns det likadant när man far rätt in i en bergvägg och det bara blir svart.
Fortfarande kan jag inte tacka ja till någon form av tjänst. Jag kunde inte ens hjälpa en Bekanting att leta på en kryssning, inte heller hjälpa Bror med sin skoluppgift. Att hålla sig flytande, det är det enda jag orkar.
Men nu börjar dom komma smygande. Orden. Lusten att skriva ord igen.
Av erfaranhet vet jag att min tankar rätas ut en smula om jag får processa dom genom att tangentvalsa.
Försiktigt. Tålmodigt och utan press på prestation.
Så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar