Sitter nog fast i mina egna minnen. Satt och pysslade på en lampskärm till sent igår och väcktes till ur mina egna drömmar helt plötsligt. Kan man bosätta sig för ofta i det passerade? Det som var. Det som upplevdes. Varför kommer känslan av att man vill fly tillbaka dit oftare och oftare?
Är det åldersnojan som spökar? Eller är det för att man inte skaffar sig lika mycket minnen för tillfället?
Måste man släppa av lite barlast av dessa gamla dammiga minnen för att kunna göra plats för nya, för att kunna släppa taget och för att kunna gå vidare?
Ska kanske påpeka att dessa minnen som florerar i huvudet nu har ingenting med M att göra. Honom vill jag inte tänka på överhuvudtaget. Honom vill jag rader ur minnet istället.
Folk bli förvånade över min bitterhet som av misstag brukar sippra ut mellan orden ibland när det har intagits en hel del alkohol. Han är ju inte alls så där. Nä, men dom har inte varit tillsammans med honom heller. Skillnad.
Slutdiskuterat.
Tanken om att det var Bättre förr har också, men flyktigt passerat mitt medvetande. Men det kan jag ju glasklart konstatera att det var det inte.
Men jag förstår hur allting som har hänt har format mig. Har täljt fram mig till den figur jag är nu. Tidens kniv täljer fortfarande och dom vassa, ohyvlade kanterna och ytan har blivit synligt sandpapprad och slipad. Även om man här och var kan få sig en rejäl sticka om man inte ser upp.
Ångesten över döden gör mig andfådd men även att man inte kan vrida tillbaka tiden och få fly till en tid som man nu av någon outgrundlig anledning längtar till ibland. Drömmer sig bort till ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar